Sommaren 2012 visade vågen 101,9 kilo och jag sa till mig själv, nu får det vara nog. Inte över 102 kg! Här får det ta stopp! Vänd trenden! Sluta dricka Coca Cola och gå ner i vikt! Du lärde dig ju redan på kostkunskapen på gymnasiet att det är socker och stärkelse som gör dig tjock. Sluta äta det i sådana rasande mängder. Det blir lättare att lyfta vänsterbenet och du kommer att gå bättre om du väger mindre igen. Ändå var motivationen inte på topp, kan jag säga. Jag var deppig och då är det inte lätt att ta sig i kragen. Siffrorna på vågen visade givetvis över 102 kg. Rör på dig mer och ät mindre är den allmänna uppfattningen. Spring! Jo tack, hur gör man det? Den förmågan tappade jag natten till den 12:e september 1978 – en hjärnblödning. Ska jag straffas med fetma bara för att jag inte kan springa längre? Det är orättvist, fast livet är ju orättvist, så känn skuld och bli fet.

Den 29 september 2012 skulle jag fylla 50 år och min Krille hade bjudit hela familjen på en kryssning i Medelhavet. Varmt svettigt och really heavy, för en som är tung. Jag såg självklart fram emot att få åka. Jag ville ju så gärna se Rom, lutande tornet i Pisa och de andra platserna vi skulle besöka. En eftermiddag fick jag ett telefonsamtal från Christian Hermann, en läkare som är medlem i den klubb som jag är kassör i. Vi hade just ätit middag, så samtalet föll givetvis in på mat. Han berättade att han hade slutat äta kolhydrater och tappat 10 kilo i vikt. Är han, som läkare, övertygad och slänger ut potatisen, pastan och riset ur skafferiet så kan väl jag göra likadant. Min systerson hade gjort likadant och rekommenderade mig att läsa Matrevolutionen av Andreas ”Kostdoktorn” Eenfeldt. Den boken övertygade mig än mer. Jag har läst boken en gång, använt den som uppslagsbok många gånger – och även lyssnat på den som ljudbok. Jag har köpt flera exemplar, som jag lånar ut till folk som visar nyfikenhet på vad jag håller på med. Ann Fernholms; Ett sötare Blod är en annan suverän bok i ämnet. Ytterligare en är: Brödberoende – hur vetet gör dig fet och skadar din hälsa av Dr William Davis.

I början av september hade jag bestämt mig. Jag slutade dricka Cola och skippade pasta, ris och potatis. Första veckan försvann mirakulöst tre kilo – trots att jag då åt en skiva Lingongrova till frukost. Efter ett tag skippade jag brödet också. Det var väl då som min mage rättade till sig ordentligt. Jag ska villigt erkänna, att jag var ordentligt fettskrämd, men det rättade till sig pö om pö. Smör & Rapsoljan ersattes med riktigt Smör till stekningen – trots att jag tyckte att det gav en sötäcklig doft när det värmdes upp. Idag kan jag dricka grädde om jag inte har maten klar när hungern slår till, ja till och med slicka av smörkniven eller smälta en klick Smör på tungan för att lugna ner magen om den blir sötsugen. Nej, det är inte jag som är tokig, det är Din hjärna som hindrar Dig från att göra likadant.

Var står jag idag? Sju månader senare. Jag är påläst i ämnet lågkolhydratkost eftersom jag har plöjt igenom massor av litteratur och kollat mängder av föredrag och videointervjuer på youtube och kostdoktorn.se. Jag är idag övertygad om att ”ät mindre, spring mer” bara är ett uttryck. Ett uttryck för att trycka ner oss tjocka i skosulorna och beskylla oss för att vara glupska och lata. Det är faktiskt en skrivbordskonstruktion och ni som fortfarande tror på det, får gärna fortsätta att tro det, jag vet bättre nu. Jag har tappat 10 kilo i vikt – och jag lovar – jag har inte sprungit bort dem. Jag KAN ju inte springa bort dem. Dessa kilon har tagit mig nio år att lägga på mig. Nu efteråt tycker jag att det har gått fort att bli av med dem, men så är det ju alltid när man tittar i backspegeln. Under de här sju månaderna har jag tvivlat – givetvis. Till och med dagligen ibland, när vågen vägrade visa lägre tal. Våndan och oron att det inte händer något har dock slutat i lycka. Jag känner nu att mina byxor inte längre är så små att jag måste pressa mig i dem och sedan ha svårt att sitta eller gå i dem. Måtten på byst, mage och höfter har minskat. Framför allt låren, de har minskat dramatiskt. Jag får rum med både armar och ben i byxbenen. Det ser skitkul ut.

Än har jag inte gått ner i storlek på kläderna, men det bekymrar mig inte, för jag vet att med lågkolhydratkost kommer jag en dag att få gå till affären och köpa nya – i mycket mindre storlek. Det kommer att bli såååå härligt! Jag har hittat verktyget till att normalisera min vikt. Wihi!